Fredagen
Okej, jag är lite seg med mina inlägg men här kommer en beskrivning av fredagen!
Nu hade dagen för besöket på skolan och också strandvisiten kommit. Jag klev upp klockan sju på morgonen och allt kändes verkligen som under mitt år där. Det kändes som att mina två år i Sverige bara hade varit en dröm när Maribel väckte mig på morgonen och jag sedan tog skolbussen upp till skolan. Mystiskt. När jag kom till skolan kände jag dock en lättnad över att jag inte går där längre, usch vilket orpersonligt ställe.
Det var många som kom och berättade för mig hur de hade haft det i sina familjer och de flesta hade många positiva upplevelser. En tjej hade dock lite problem med sin familj så under dagen fixade vi ettt byte.
Vi träffades i el Salon de Actos (där vi träffades förra året), och eleverna visade upp sin film de hade gjort för spanjorerna. Några spanjorer från en lägre årskurs hade också gjort en film om Arcos och om lokala traditioner och högtider. Sedan hände en lite mysko grej, spanjorerna skulle visa runt oss i skolan och det enda de gjorde var att knacka på i klasser som hade lektion så fick vi alla 15 ställa oss längst fram som några uppvisningsobjekt i kanske en minut så fick alla kolla på oss i tystnad. Verkligen konstigt sätt att visa oss skolan på. Lärarna sade inte heller något utan satt också bara och glodde.
Efter att de bjudit oss på lite bocadillos i cafeterian så bar det i alla fall av mot Bolonia, en strandort som också har en sevärd gammal romersk stad som vi skulle besöka. Vi fick återigen smaka på den spanska tidsoptimismen. Lärarna sa att resan skulle ta drygt en timme, men den tog mer än två timmar. Det gjorde dock ingenting. När vi kom fram till stranden var det jättefint väder och vi fick tid att sola, bada, umgås med spanjorerna och njuta några timmar innan vi skulle bege oss mot ruinerna av den gamla romerska staden. Den var intressant att se, men det var ingen som tog på sig rollen som guide riktigt, så vi fick mest gå runt och kolla. Jag tycker ändå det var intressant och jag tror att en hel del av gruppen också tyckte det. Något som var synd var att många var slut efter strandvistelsen och solen brände som tusan så många såg ut som kräftor (även jag).
Klockan 18 skulle bussen komma och hämta oss var det bestämt (abbonerad). Klockan 18 var vi också redo för avfärd men någon buss var inte i sikte. Vi väntade i ungefär 45 minuter innan en av de spanska lärarna äntligen fick tag på chauffören som hade fått fel på bussen. Jag var glad att det inte var jag som hade behövt meddela detta till ungefär 40 skrikande spanjorer i 15-årsåldern. Haha. Tillslut kom i alla fall bussen och ingen av oss svenskar var så speciellt less på att vänta tror jag, vi satt bara och njöt av den spanska värmen :)
Väl framme i Arcs hmtade familjerna upp oss vid skolan. På kvällen gick eleverna ut med sina spanjorer, men jag valde att vara hemma med familjen och träffa lite kompisar på hemmaplan istället.
Det hade varit en skön dag där jag fått lite paus från mitt ansvar och hunnit njuta lite mer av tillvaron.
Nu hade dagen för besöket på skolan och också strandvisiten kommit. Jag klev upp klockan sju på morgonen och allt kändes verkligen som under mitt år där. Det kändes som att mina två år i Sverige bara hade varit en dröm när Maribel väckte mig på morgonen och jag sedan tog skolbussen upp till skolan. Mystiskt. När jag kom till skolan kände jag dock en lättnad över att jag inte går där längre, usch vilket orpersonligt ställe.
Det var många som kom och berättade för mig hur de hade haft det i sina familjer och de flesta hade många positiva upplevelser. En tjej hade dock lite problem med sin familj så under dagen fixade vi ettt byte.
Vi träffades i el Salon de Actos (där vi träffades förra året), och eleverna visade upp sin film de hade gjort för spanjorerna. Några spanjorer från en lägre årskurs hade också gjort en film om Arcos och om lokala traditioner och högtider. Sedan hände en lite mysko grej, spanjorerna skulle visa runt oss i skolan och det enda de gjorde var att knacka på i klasser som hade lektion så fick vi alla 15 ställa oss längst fram som några uppvisningsobjekt i kanske en minut så fick alla kolla på oss i tystnad. Verkligen konstigt sätt att visa oss skolan på. Lärarna sade inte heller något utan satt också bara och glodde.
Efter att de bjudit oss på lite bocadillos i cafeterian så bar det i alla fall av mot Bolonia, en strandort som också har en sevärd gammal romersk stad som vi skulle besöka. Vi fick återigen smaka på den spanska tidsoptimismen. Lärarna sa att resan skulle ta drygt en timme, men den tog mer än två timmar. Det gjorde dock ingenting. När vi kom fram till stranden var det jättefint väder och vi fick tid att sola, bada, umgås med spanjorerna och njuta några timmar innan vi skulle bege oss mot ruinerna av den gamla romerska staden. Den var intressant att se, men det var ingen som tog på sig rollen som guide riktigt, så vi fick mest gå runt och kolla. Jag tycker ändå det var intressant och jag tror att en hel del av gruppen också tyckte det. Något som var synd var att många var slut efter strandvistelsen och solen brände som tusan så många såg ut som kräftor (även jag).
Klockan 18 skulle bussen komma och hämta oss var det bestämt (abbonerad). Klockan 18 var vi också redo för avfärd men någon buss var inte i sikte. Vi väntade i ungefär 45 minuter innan en av de spanska lärarna äntligen fick tag på chauffören som hade fått fel på bussen. Jag var glad att det inte var jag som hade behövt meddela detta till ungefär 40 skrikande spanjorer i 15-årsåldern. Haha. Tillslut kom i alla fall bussen och ingen av oss svenskar var så speciellt less på att vänta tror jag, vi satt bara och njöt av den spanska värmen :)
Väl framme i Arcs hmtade familjerna upp oss vid skolan. På kvällen gick eleverna ut med sina spanjorer, men jag valde att vara hemma med familjen och träffa lite kompisar på hemmaplan istället.
Det hade varit en skön dag där jag fått lite paus från mitt ansvar och hunnit njuta lite mer av tillvaron.
Kommentarer
Trackback
